Vintergatan
T: Sven-Olof Sandberg
M: Jules Sylvain
Stjärnorna glimma i midvinternatt,
och som en sagens förtrollande skatt,
snön skimrar vit över skogar och fjärd,
i en trollbunden, sovande värld.
Och i en gnistrande, silvervit skrud,
skogarnas granar har klätt sej till brud,
Världen är tyst, den har lagt sej till ro,
under stjärnorna tindrande bro.
När vintergatans stjärnehär
i snön kristaller strör.
Var liten stjärna är mej kär,
jag vet ej själv varför.
Din vemodsfyllda och vita prakt,
fängslar mej med en sällsam makt,
Då du din vita silverskatt,
i månljus vinternatt strör.
|