Vackra Anna
T&M: Hugo Lindh
Vackra Anna ifrån By,
med en mandelblommas hy
är det vackraste, det vackraste jag känt.
Hennes bild jag alltid har,
i mitt gamla hjärta kvar,
alla andra har jag längesedan glömt.
Det var vårnatt och det grönskade på liden,
när vi möttes under häggarna vid ån.
Vinden susade i snår,
skogen doftade av vår.
Hon var ung och skön och bara nitton år
Vackra Anna svor jag tro,
bortom nypona vid bro,
hon är det grannaste det grannaste jag mött.
Orren spelade i skog,
vågen kluckade och slog,
medan solen svepte tallarna i rött.
Stormoforsens vatten glittrade och blänkte,
mellan stockarna och bråtarna vid Mo,
och jag glömde Ann-Mari, Ellinor och Britt -Sofi,
medan skuggorna i natten drog förbi.
Vackra Anna blev mej kär,
dag och natt hon var mej när,
hon är det grannaste det grannaste jag har.
Var jag vandrar var jag far,
genom skogarna jag drar,
och när månen över fjället lyser klar.
Men det där det är ju blott en sommarsaga,
i varenda by har jag en flicka kär.
Nu jag sitter vid min härd,
ensam i min vildmarksvärd,
medan dagen går till ro invid min gärd.
|