Sven Svenssons Sven i Vångemo,
som känte dräng i Dångebro,
där han gett bort sitt hjärtebo
till nämndemans Krestin.
Till staden han sig gängade,
han gick så svetten ångade, —
den tanken honom fångade,
att hämta brännevin.
Kring packat bränvinsmagasin,
de svärmade som sommarbin,
för att få julebrännevin,
och opp i gasken bli.
De rumlade och virade,
så att man lustigt plirade;
ja Herrens födsel firade,
i grunden en och var.
Men Sven som aldrig slarvade,
tog käppen sin den svarvade,
och hem med flaskan larvade,
se'n han köpt munnasnus.
Ja Sven, som i sin ungdomsvår,
allt från sitt första barndomsår,
ej smakat minsta bränvinstår
nu tänkte ta ett rus.
|
|
Men Stina van vid tjuf pojkstreck,
hon i obevakat ögonblick,
slog ut varenda bränvinsslick,
å skjöljde flaskan ren.
Och som en dans på Tivoli,
då gick få flaskan finkelfri,
men bittervatten däruti
hon hällde, "sicken en!"
Å Sven som så hon tuktade,
till något spratt ej luktade,
varför han icke fruktade
att ta bad' en och två.
Å Stina stod å flinade,
när Sven det i sig pinade, —
Usch! skrek han till, å grinade,
Usch! smakar bränvin så?
Då om ja får en million,
ja' smakar ej sånt rackardon,
som ja ska slå i svinahon,
så sant ja heter Sven.
Å blott för denna kvinnolist
blev Sven för alltid nykterist,
som nu har egen förstukvist,
å liten vän på den.
|