Sven Svensson Sven

				T: Calle Lindström
				M: Skånska Lasse


Sven Svenssons Sven i Vångemo, 
som känte dräng i Dångebro, 
där han gett bort sitt hjärtebo 
till nämndemans Krestin. 

Till staden han sig gängade, 
han gick så svetten ångade, — 
den tanken honom fångade, 
att hämta brännevin. 

Kring packat bränvinsmagasin, 
de svärmade som sommarbin, 
för att få julebrännevin, 
och opp i gasken bli. 

De rumlade och virade, 
så att man lustigt plirade; 
ja Herrens födsel firade, 
i grunden en och var. 

Men Sven som aldrig slarvade, 
tog käppen sin den svarvade, 
och hem med flaskan larvade, 
se'n han köpt munnasnus. 

Ja Sven, som i sin ungdomsvår, 
allt från sitt första barndomsår, 
ej smakat minsta bränvinstår 
nu tänkte ta ett rus. 

Men Stina van vid tjuf pojkstreck, 
hon i obevakat ögonblick, 
slog ut varenda bränvinsslick, 
å skjöljde flaskan ren. 

Och som en dans på Tivoli, 
då gick få flaskan finkelfri, 
men bittervatten däruti 
hon hällde, "sicken en!" 

Å Sven som så hon tuktade, 
till något spratt ej luktade, 
varför han icke fruktade 
att ta bad' en och två. 

Å Stina stod å flinade, 
när Sven det i sig pinade, — 
Usch! skrek han till, å grinade, 
Usch! smakar bränvin så? 

Då om ja får en million, 
ja' smakar ej sånt rackardon, 
som ja ska slå i svinahon, 
så sant ja heter Sven. 

Å blott för denna kvinnolist 
blev Sven för alltid nykterist, 
som nu har egen förstukvist, 
å liten vän på den. 
- Tillbaka -
- Till första sidan -