Svarta Rudolf
T: Erik Axel Karlfeldt
M: Robert Norrby
Se, Svarta Rudolf han dansar,
han böjer sin nacke och ler,
han tänker på stormande nätter,
i Amsterdams glädjekvarter.
Han drömmer om flickornas kransar,
och svävande bruna ben,
på stranden av blåa slätter,
vid Samoamånens sken.
Han böjer sin nacke och blundar,
i flygande rosalgsvals,
så höll han i smäktande lundar,
sin arm om chilenskans hals.
Så böjde han krullig hjässa,
en afton i negerbyn,
mot trettonårig prinsessa,
med eldsken i ebenholtzhyn.
Så dansa de svajiga karlar,
på Malagas vinstänkta redd,
den vitröda tösen hon bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
./.Hon ler i den väldiges nävar,
åt allt vad han tog och han gav,
hon suckar och vinden svarar,
från Ålands jäsande hav./.
|