Stadsbudsvisan
T: Sigge Fürst
M: Paul Roland
Stadsbudet får ej ska ni tro, en enda stund av ro, nej han får bara gno,
folk ska ju alltid byta bo och då skall han va' med och bära.
Flåsande trappa opp och ner man knogar med besked och bär sej halvt ur led
för folk ska ju alltid skräpa ned och gamla saker är så kära.
Det är chatull och spinetter,
och gamla blekta jacketter,
vintermösser och hätter,
på vilket jag ej värde sätter.
Det är lump och klenoder,
som märkts av hum och hans broder,
i form av gamla kommoder,
och illa gjorda marmorstoder.
Och det är gafflar och porslin, en blommig rullgardin, och Singer symaskin,
filtar som luktar naftalin och högar utav tidningsnummer.
Lådor och blommor utan blad, lampett och pedistal, porträtt utav Prins Karl,
flaggor, medaljer och pokal, piano, basfiol och trummor.
Man gnor så påkarna sväller,
från morron till de' blir kväller,
och knogar på akvareller,
som inte någe föreställer.
man bär uppå duchateller,
av alla sorters modeller,
och gamla litersbutell'er,
där sista droppen ännu dräller.
Och det är bord som ej kan stå, och klockor som ej gå, men det ska med ändå,
stolar och rokoko-byrå och soffor ifrån Wasatiden.
Tavlor med ram men utan glas, och glas till fint kalas och blommer i en vas,
fotografier i enface och draperier utav siden.
Man gnor så svetten den skvalar,
bär uppå dyner och schalar,
från både kamrar och salar,
som riktigt vimlar utav malar.
Man lastar tunna och bytta,
och pallar som blivit lytta,
och inte är till nå'n nytt,
men man får göra mer än flytta.
Man kan få knalla te' station, och stå där som ett hjon och glo som en spion,
för det kan komma en person, som vill att man skall väskan bära.
Och man får hämta ut ranson, av konjak, vin och Kron, åt greve och baron,
och man får vara postiljon, ja allting får ett stadsbud göra.
Man går till farbror på stampen,
med klockor åt småstadspampen,
när som det lider mot tampen,
och han har tänkt att uppge kampen.
Man piskar kuddar och matter,
betalar hyra och skatter,
dränker hundar och katter,
så man blir både trött och matter.
Man går med brev och cirkulär, och blir impopulär, i bostad och affär,
för att dom hotas här och där, att vräkas om dom ej betalar.
Man blir av springet mycket trött, det värker i ens kött, och ögat blickar slött,
Men man får gno tills man ser rött, om vila ska man inte tala.
För folk ska ha hem paketer,
med ärter, dill och tapeter,
och kräfter dill och raketer,
för alle eventualiteter.
Nu får jag sluta skrodera,
jag hinner inte nå't mera,
för jag skall ut och rotera,
runt alla plank och affichera!
|