Våren i Sorrent
(Sous le Ciel bleu de Catari)
SvT: Rune Moberg
M: Gerhard Winkler
Våren i Italien är farlig,
himlen borde aldrig bli så blå.
Hjärtat tar en väg så oförsvarlig,
som det bara händer då och då.
Hon (han) -
kom till mej den våren,
Gav lyckan, som blott en gång når en
vit var sanden, havets blå turkoser,
blev en solvarm, glimmande ridå.
Då var det bara hon (han) och jag och våren i Sorrent
en dyster dag vi måste ta adjö.
Uti min famn välsignade hon (han) våren i Sorrent,
min vill hon (han) bli för evigt - eller dö.
Den vintern stod jag inte ut,
min längtan sprängde band till slut.
Jag for till hennes land (Så for jag till hans land)
jag sträckte ut min hand,
och sa' "Kom i min famn!"
Hon (Han) svarade med ansiktet en smul' åt sidan vänt,
"Nej - det var bara våren i Sorrent"
Men - jag reser aldrig mera till Sorrent!
|