Sonja

				T: Sven-Olof Sandberg
				M: Eugen Pártos

Fängelset i nattens tysta timma,
har famnats utav vinterdrivors ro.
Från molntäkt himmel silar det en strimma,
av månens bleka ljus till sorgens bo.
En ensam fånge blott ej får vila,
mot fuktgrå vägg han trött sej lutat har.
Hans feberheta huvuds tankar ila,
tillbaka till hans frihets svunna da'r.

	Sonja, Sonja, stjärneögon har du som i natten bränner i mitt sinn',
	alla lyckodrömmars drottning var du,
	ack jag är för evigt din.
	Sonja, Sonja, vems är nu ditt hjärta,
	vem får nu din kyss så underbar.
	Du har blivit all min smärta som min glädje var,
	i min gyllne ungdoms lyckoda'r.
			
Ack jag trodde blint de ömma orden,
när fast jag höll dig fången i min famn.
En större lycka fanns det ej på jorden,
än att få ge dig tusen ömma namn.
Men så en kväll hos dig jag fann en annan,
i sömnen än din mun mot honom log,
jag vilt mitt vapen drog, ett skott för pannan,
och i din mjuka famn hans liv jag tog.

Dagens första blekgrå strimma grydde,
i gången till sin cell han hörde steg.
Han visste allt för väl vad de betydde,
mot galgen gick hans tunga sorgeväg.
Men när nacken repets knut han kände,
och prästens krucifix han stilla kysst,
en sista tanke än hans hjärta brände,
och in i döden viskade han tyst:

	Sonja, Sonja, stjärneögon har du som i natten bränner.....