Sol och vår

				T:
				M:

En juvelerare och hans affär,
är upphov till att allt så dystert är.
En dag framför hans fönster dröjde jag,
Då någon plötslig sa': "Goddag."
Det var en glad ung man med solvargsgrin,
som bad mej följa med som smakråd in.
Han sökte något att sin fästmö ge,
och bad så snällt att jag gick me'.

	När det är sol och vår,
	och man är sjutton år,
	är det så lite man förstår.
	Och alla flickor små,
	bör låsas inne då,
	när vintern går mot sol och vår.

Väl inne i butiken fann han inget se'n,
och snart så stod vi utanför igen.
Jag sa adjö och hade börjat gå,
när han skrek: "Vänta, hör nu på."
Som ett bevis på tacksamheten hans,
ville han bjuda mej på lunch nå'stans.
Det var ju vårens första solskenda',
så jag var dum nog, svara ja.

	När det är sol och vår......

Han konverserade med elegans,
och bjöd det bästa som på stället fanns.
Men se'n han gått att ringa till en vän,
så kom han inte mer igen.
Och rockvaktmästar'n sa:
"Jo, damens man tog damens päls
och gick till skräddarn han."
Så jag fick ringa till min egen Knut,
som mej från notan löste ut.

	När det är sol och vår....
- Tillbaka -
- Till första sidan -