Skråköping-Kråkvinkels järnväg
T&M: Mauritz Björk (Anners Annersa på Hultet)
En liten visa jag nu vill nysta ur mej,
den handlar om Skråköping-Kråkvinkels järnväj.
Ty på den järnväjen åket just ja,
i missomerhelja, då borta ja va.
En åklapp ja klöfte å klev in i e låda,
som de kallte för vagn, men ja säjer: Gu'nåda,
den mänska som försökte å ställa sej rak,
för ho vart nog varse att där fanns ett tak.
I tjuge minuter stog stinsen å blåste,
i pipa å fäkte mä arma å flåste.
Sen bar dä iväj bort te lokomotivet,
där satt satt förarn å ellarn å spelte tju'ett.
Te slut sattess tåget igång och bevare,
vi ramlade huller å buller om varare.
Men jag tror att vi knappt hade åkt en minut,
förrn di skrek att bå vattnet å kola tatt slut.
Ett hjälplokomotiv skicktes etter, förstår sej,
mä åbruten skorsten å fåglabo på sej.
Men när dä var förspänt å allting var klart,
då örka de helskuttet inte te drat.
Konduktörn han befallte, "Kliv å nu igen si,
å skjut på uttå attan varendesta en si"
Vi sökt å vi svettas , te varandra vi sa:
"På den här bana åker en billit å bra"
Ve första station ä ju klart vi skull stanna,
men där blåste dä mä'vär, å bar utför däsamma.
"Lättet gå mä dä går" skrek en person,
"di kaan väl för hällskotte flytte station!"
Men i en oppförsbacka si där var dä täfft si,
å trötta dä va vi varendersta käfft si.
Men e löcka i olöcka va väl te slut,
att vi träffa en gubbe som hadde en stut.
Han satt stuten för tåget, å satte sej på si,
å jädran förbuttat nu va där bar å si.
Vi löcklegt å väl kom te Skråköpings sta,
fyra timmar för tidigt, men snälltåg dä va.
|