Så börjar åter den långa vägen,
då du är laddad min gamla sko.
Å jag har skurit en flöjt i sälgen,
här ner vid strömmen i Örebro.
Jag går mot Hallsberg med kurs på Laxå,
och glömde midvinterns svält och nöd.
Jag slipar knivar, jag slipar saxar,
jag slipar solsken och dagligt bröd.
Var är min ungdom, ja säg vad är den,
men den var fin, jag var fri och lös.
Jag sov i lador, jag sov i diken
jag sov hos byfogdens yngsta tös.
Först var hon livrädd, men sedan drack jag,
all vårens doft utur hennes sköt´.
Se'n slipt ja' knivar, se'n slipt' ja' saxar,
se'n slipt jag solsken och dagligt bröd.
Men annars är jag Skärslipar-Lundman,
som krusar folk där jag krusat förr.
En stackars sate som klipper hundar,
och bonden reglar för mig sin dörr.
Han lever ofarligt för hans lycka,
den sitter trygg i ett stort fat gröt.
Jag slipar knivar så får jag smycka
mitt liv med solsken och dagligt bröd.
En gång var brännvinet var mans äga,
ty det var billigt och därför gott,
och malört dofta längs alla vägar
och gav fin smak åt en finkelpott.
Tjo! Spelemän, hej ni glada laxar!
Er söp jag ständigt från vett och sans.
Och slipte knivar, och slipte saxar
och tog er kvinna när det var dans.
| |
Ni som har plikter kan säkert döma,
en skit som inte betalar skatt.
Men jag gör dikter och jag får drömmar
ty jag är ett med den ljusa natt.
Må stora diktare stöddigt kraxa,
jag vet bland dom är jag blott en fjant,
Som slipar knivar och slipar saxar
och hycklar rörd för en kopparslant.
Var är ni nu alla ni jag kände
var mullig piga, var mager dräng ?
Nån fick väl slut på sitt livs elände,
nån går och dras med sin brustna sträng.
Men jag finns ännu ibland dom raska,
mitt hår är vitt men min käft är röd.
Jag slipar knivar, jag slipar saxar
jag slipar solsken och dagligt bröd
Och länge ännu så vill jag leva
i morronkyla och aftonglöd.
Min slipsten har jag, den kan jag veva
samt hålla näsan försvarligt röd.
Jag går mot Hallsberg med kurs på Laxå
och glömmer midvinterns svält och nöd.
Jag slipar knivar, jag slipar saxar,
jag slipar solsken och dagligt bröd.
|