Min vän i Skanör T: Svarta Masken M: Adolf Englund Jag har en vän i Skanör jag vet ej alls va' han gör men jag kan inte rå för om karleken dör. Kör när jag dansar en vals och har en arm kring min hals då glömmer jag, ty jag ä' svag, min trogna vän i Skanör, jag minns han gav mej en gang en stor porträttmedaljong de' va en sommarnatt lång på en lövklädd balkong vi hade nyss dansat ut han höll min hand som förut och med sin röst, nu till min tröst, han sjöng förmaningens sång. Glöm ej löftet på logen, dansen, kyssen, dröm om vännen så trogen, vännen ifrån Skanör. Jag har en vän i Skanör han vet ej alls va' jag gör men jag har livligt humör och ej sorgen mej stör. Jag tycker om lite flört för jag ä' pigg som en mört och vet ni va', jag ä' så gla' att de' ä' långt till Skanör. När jag hör dragspelets låt de' ä' ett färligt forsåt då får jag hin i min båt och då följas vi åt. När vi går, par efter par, om livet Pelle mej tar men från Skanör, en röst jag hör, som nästan darrar av gråt. Jag har en vän i Skanör han ä' visst ingen flanör, men jag kan inte rå för om en ann' mej förför, om jag ibland får en kyss, en fick jag alldeles nyss så tror jag ej de skadar mej, och ej de' hörs till Skanör. Så vitt jag själv kan förstå ä' jag trogen ändå jag kan ej svära därpå jag blott suckar, håhå! Om skvallret går till Skanör mitt hela liv de' förstör då kommer den, som var min vän, och sjunger klagande så.
- Tillbaka -
- Till första sidan -