Min vän i Skanör

				T: Svarta Masken
				M: Adolf Englund

Jag har en vän i Skanör
jag vet ej alls va' han gör
men jag kan inte rå för
om karleken dör.
Kör när jag dansar en vals
och har en arm kring min hals
då glömmer jag, ty jag ä' svag,
min trogna vän i Skanör,
jag minns han gav mej en gang
en stor porträttmedaljong
de' va en sommarnatt lång
på en lövklädd balkong
vi hade nyss dansat ut
han höll min hand som förut
och med sin röst, nu till min tröst,
han sjöng förmaningens sång.

Glöm ej löftet på logen,
dansen, kyssen,
dröm om vännen så trogen,
vännen ifrån Skanör.

Jag har en vän i Skanör
han vet ej alls va' jag gör
men jag har livligt humör
och ej sorgen mej stör.
Jag tycker om lite flört
för jag ä' pigg som en mört
och vet ni va', jag ä' så gla'
att de' ä' långt till Skanör.
När jag hör dragspelets låt
de' ä' ett färligt forsåt
då får jag hin i min båt
och då följas vi åt.
När vi går, par efter par,
om livet Pelle mej tar
men från Skanör, en röst jag hör,
som nästan darrar av gråt.

Jag har en vän i Skanör
han ä' visst ingen flanör,
men jag kan inte rå för
om en ann' mej förför,
om jag ibland får en kyss,
en fick jag alldeles nyss
så tror jag ej de skadar mej,
och ej de' hörs till Skanör.
Så vitt jag själv kan förstå
ä' jag trogen ändå
jag kan ej svära därpå
jag blott suckar, håhå!
Om skvallret går till Skanör
mitt hela liv de' förstör
då kommer den, som var min vän,
och sjunger klagande så.