Släkthuset
(Ur filmen: "Hoppsan")
T&M: Povel Ramel
Än i dag gamla rucklet ligger kvar,
som det låg uti farfars morfars da'r.
Stilla smekt utav samma sommar vind,
som en sommar smekte farmors mormors kind.
När jag sakta igenom grinden går,
tusen minnen från förr emot mej slår.
Som dom måste ha slagit mor och far,
liksom farfar och hans far på äldre dar.
Där bodde morfar och morfars gamla mor,
morfars farfar och morfars farfars bror.
Morfars farfar men även farfars far,
farfars morfars far och morfars farfars mor.
Morfars svärfar som reste till och från,
morfars faster och farfars mosters son,
svärmors farfar och morfars fars kusin,
och så farmors mormors morfars farfars svåger.
I gula kammarn där lyckan alltid grott,
farfars farfar och farfars farmor bott.
Dom fick flytta när farfarsfar blev stor
och fick bråttom in en dag med farfars mor.
Men när farfar och farmor kom till slut,
fick som vanligt de äldre flytta ut.
Farfars far bytte plats med pappa sin,
som fick bo ihop med resten uppå vinn'.
Där bodde morfar och morfars gamla mor....
Nu i ett rum hänger farmors farfar kvar,
i en ram skänkt av morfars morbrors far.
Och i hallen står ännu blid och tyst,
halva morfars farmors mormors marmorbyst.
Hela släkten har slitit samma port,
undra på att den satt sej som den gjort.
Dock jag tänker med tår i ögonvrån,
här ska' en gång bo min egen sonsonssonsons lille son,
när hans farfars farfars far har flytta' från.
|