Rosor och jasmin
(Drun't in der Lobau)

			SvT: Johnny Bourns
			M: Strecker
		
På ett värdshus vid Donaus leende strand,
första gången vi två varann' såg.
Och mitt hjärta försatte du genast i brand,
och till dig vändes hela min håg.
All blev liksom en vacker saga,
och hela världen oss behaga
den första gången,
jag kärlekssången
sjöng....

	Rosor och jasmin, ha aldrig blommat som då.
	Röda läppars vin, mig aldrig rusat som då.
	När du smög dig i min famn,
	och ömt jag viskade ditt namn,
	som mitt hjärta gömt,
	och aldrig se'n dess har glömt.

Varje ord du mig sagt, varje rad som du skrev,
är reliker i minnenas blad.
Som en skälvande vårnatt ditt minne förblev,
och jag minns att jag fick allt jag bad.
När sommar'n svann och hösten grydde,
som blommorna du från mej flydde.
och sista gången,
jag kärlekssången,
sjöng....

	Rosor och jasmin, ha aldrig blommat som då....
	Vid en höstkulen sjö, du mig sade adjö.
	Aldrig glömmer den stunden jag bort,
	allting var't som en dröm.
	och så sagolikt - fastän så kort,
	är du i drömmen lika nära,
	som förra gången,
	fast vi ej mötas, du kära,
	jag kärlekssången 
	sjöng.....
- Tillbaka -
- Till första sidan -