Två små röda rosor
(I'm Hotel zur Nachtigall)
SvT: Karl Ewert
M: Stephan Weiss
Det kom en gång en lycklig man,
i en blomsterhandel in.
Han tänkt köpa blommor han,
åt den kvinna som han älskar.
Men vad färg han skulle ta,
om det han ganska tveksam var.
När han så ett råd vill ha,
får han i affär'n till svar:
Är den sköna oskuldsfull,
så tar ni med er hela famnen full,
utav de vitaste rosor som här står att få,
den artigheten skall hon nog förstå.
Men om hon är si-så-där,
som mer än gärna gör vad ni begär.
Så tar ni med er rätt och slätt,
en charmant bukett,
utav röda rosor."
Den unge mannen blyg ses stå,
den som lyder råd är vis.
Och han stod och tänkte på
allt som hänt den sista tiden.
Men så tar han sitt parti,
ser på blommorna engros.
Se'n i verkligt bryderi,
rodnande han svarar så:
Om jag riktigt er förstått,
så duger här de enbart vita blott.
Ty hennes själ är så vit som den nyfallna snö,
så får jag tacka och säga adjö."
Men i dörren stannar han,
och viskar tyst så blygsamt som han kan:
"Men om nu rätt skall vara rätt,
stick i min bukett,
TVÅ SMÅ RÖDA ROSOR.
|