En sång om potatis 

				T: ?
				M: ? (Så bister kall...)
	
Så bistert kall sveper nordanvinden, 
om stuguknuten i sena kväll.
Vid kålrotsfatet, så blek om kinden,
du blickar längtande mot himmlens päll.
Den bleka hyn och de tärda dragen,
om hunger tala, om tobaksnöd.
På ingen krog kan du mer bli dragen,
om intet kort finns för krögarns bröd.

Säg broder, minns du när potatistunnan,
stod rund och pösig i källaren?
I kalla vinden du ej behövde,
på rötter gnaga - men snälla vän!
Lyft upp din hjässa - var icke vreder,
vi vilja hoppfullt mot himlen se!
Kanske potatis kan trilla neder,
från kvällens stjärnor, som mot dig le.

När icke jordbären fylla magen,
och ingen halva gör kvällen glad.
Vad glädje har du av sill vid Skagen,
och djupa rännan vid Ridderstad.
Snart levnadstrött i den grav du tumle,
kringsvept av billigt tyll-surrogat.
Med näsan svartbränd av unken humle,
och magen full av förfalskad mat.

Men då, min broder, när döden knäckt dig,
och tyst du går till de frommas ort,
när kroppen kallnat och ängeln knäckt dig
bär in igenom den pärleport,
när du på harpan med nypan pillar,
så stolt med krona och palm och stav.
En stor potatis från himlen trillar
och dimper ner i din kristids-grav.