Petter och Frida
T&M: Lasse Mollby
Nu ska ni få höra en bit ur det verkliga livet,
som jag hört den berättas och sedan här nederskrivit.
Den handlar om kärlek och falsket och svek.
om hurusom Petter blev mager och blek.
Hans kärlek till Frida var ärlig och sann,
hon lekte med Petter men tog sej en ann'
Han var från Knarrhult en mil från Söderbärke.
och hon var från Gisseltofta socken uti Närke,
Hon var glad i karlar och han var glad i kvinns,
ja tänk sån'a konstiga männ'skor det finns.
En da' när dom satt bakom gärsgårn och kysste varandra
de' hade dom kläm på för dom hade tränat på andra.
Ja Petter han satt där med Frida i knät,
Men hon bara snyfta och snusa och grät
Till slut slapp det ur 'na: O Petter mej fräls,
du måste. du måste nog ge mej en päls."
Petter han gick där och grunnade länge som fanken,
till slut gick han in och tog ut ett par hundra på banken,
Han köpte en päls utav äkta kanin,
och en söndagsklänning av crepe-de-chin
En blommig pyamas av silkes-trikå,
så stor att den kunde dom ha båda två.
Hon var från Gisseltofta socken uti Närke...
Nu började Fria att bli lite grann högfärdstokig,
och hon tyckte Petter var kantig och klumpig och krokig.
Hon blev så nobel och så kullturell,
så hon ville dansa på stan's stadshotell,
Och Petter han fick ta och hyra en bil,
och till Askersund för dom av som en pil.
In på hotellet klev Frida med nosen i vädret,
men Petter han stod där med tummen i svångremmalädret.
Ja, Frida den släppte dom in utan prut,
men Petter den tog dom och kastade ut.
I pjäxor och skinnväst och utan rosett,
man kommer ej in uti stan's socitett
Hon var från Gisseltofta socken uti Närke...
Petter han gick ut på torget och hötte med näven,
men's Frida hon dansa med greven men även med räven.
Och herr ingenjör Jens de la Platt von der Hatt
han låtsa's va' kär som en klockarkatt
Och Petter han gick där och hosta och nös,
han längtade hem, ty han huttra' och frös.
Nu kommer Frida med Jens de la Platt omkring halsen,
och Petter sprang fram och skrek nu ska' vi ha sista valsen.
Men Jens de la Platt sjönk ihop som en gris,
och Frida hon skrek: Vilken buse! Polis!
I finkan låg Petter och svor i en krok,
i näven han hade en tom sparbanksbok.
Petter for hem till sitt torp i Söderbärke,
och Frida hon sitter vid en vagga uti Närke,
Och hon svär över karlar och han svär över kvinns,
tänk så'na konstiga männ'skor det finns.
|