Petter Jönsson han såg i färdeneslandet,
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han lessen och tänkte "Jäkeln anamma!
Jag tror jag kilar men väg och det med det samma."
Han tog sin plunta och stoppa massäck i kistan,
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Han torka tåren ur vänstra ögat med vanten,
tog Gud i hågen och gav sej ut på atlanten.
Han ville bort till det stora landet i väster,
där ingen kung finns och inga kitsliga präster.
Där man får sova och äta sill och potatis,
och se'n med flottet kan smörja stövlarna gratis.
Där ingen länsman törs stöta bonden för pannan,
och renat brännvin kan fås för sex styver kannan.
Där mera pengar det finns än loppor i Trosa,
dit ville Petter och dit han styrde sin kosa.
På skeppet stod han och liksom höll sej för magen
förty hans själ var av mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ner och lägga sej heller,
ty stormen blåser som bara hin när det gäller.
Ett gudslån (om man ej räknar oxstek och limpa)
han ej fått i sej och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan,
och snyfta bittert: "Ack den som vore vid luckan."
|
I våta kläder han stod vid masten och lipa,
det var så kallt så att magen började knipa.
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken,
liksom en hundvalp och slängde ner'en på "backen".
Där låg nu Petter och vattnet skvalade om 'en,
och själv han trodde hans sista timme var kommen.
Men båtsman skratta och ropte uti hans öra:
"Vad tusan skulle du på galejen och göra?"
Men stormen tystna och solen sken över skutan,
då vakna' Petter och trilla ner i kajutan.
Han tog en långsup, tog två, kröp ner under täcket.
och på tre veckor han se'n ej syntes på däcket.
Först när i New York på redden skutan låg inne,
kröp Petter fram, ack men magerlagd som en pinne.
Med sorgsna blickar han mötte förskinnets stroppar,
och bad för Guds skull om några koleradroppar.
I Castle Garden han slog sej ner vid sin kista,
och åt och drack så han kunde andan sin mista.
Så bar han kistan och alltihop till en jude,
som sa: "Mein Herr, firti thaler kan jak wohl bjude."
Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa,
och da'n därpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr ska solen väl spricka sönder i kanten,
än Petter Jönsson far ut igen på atlanten.
|