Per Ols Per Erik

				T: Dan Andersson
				M: Gunnar Turesson

Per Ols Per Erik, gick i gröna lunden,
och tårar runno på hans bleka kind.
Och månen sken så blank på himla-runden,
och blana dallrade i östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej på hällen,
och hörde uppå skogens sorgesus.
Och det var höst, och det var sent på kvällen,
och vänligt lyste alla stjärnors ljus.

Han bar en sorgesorg i tankar sina,
han skulle dränka sej i Vaina sjö.
För det var slut med han och Mattsons Mina,
så nu var bästa att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik gick till Vainastranden,
med ficka full av spik och skrot och sten.
Och säv och näckros gungade kring landen,
i vågor vita, uti månens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,
så vattnet sprutade i silverglans.
Och skånkorna stod rakt mot himlapellen,
och vassen vaggade i böljedans.

Per Ols Per Erik han flöt opp vid Näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt.
Då låg han nöjd och gungade i gräset,
och låtsades ej om att det blev kallt.

Men det var längese'n då detta hände,
och nu är Mina gifta och stinn och röd.
Per Ols Per Erik nog i graven vände,
om han fått skåda den som vart hans död.

Och han har bäst i alla fall i mullen,
så tänker Mina och så tycker jag.
Han sover sorglös under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.

- Tillbaka -
- Till första sidan -