Nicolina

				T: Okänd
				M: Trad.

Att vara kär, det är en ryslig pina,
den som försökt den säger inte nej.
Jag var så rysligt kär i Nikolina,
och Lina hon var lika kär i mej.

Om hennes hand jag bad hos hennes pappa,
men jag fick det som jag ej väntat på.
Jag aldrig kommit ut för någon trappa,
så rysligt hastigt som jag gjorde då.

Jag gick då hem och satte mej att skriva,
bad Nicolina ville va' så snäll
och möta mej när månen börja skina,
i ekebacken nästa lördagkväll.

Där mötte mej en mörk figur i kappa -
å månen sken på himlen som en båk.
Den mötande var Nikolinas pappa,
beväpnad med en rätt försvarlig påk.

Jag blev så rädd, ja' darrade i knäna,
å tog te bena både rädd och skygg,
men som ja' smög där fram emellan träna,
lät gubben påken dansa på min rygg.

Då gick ja' hem å skrev te Nikolina:
"Nu ä dä mä mett hela liv ajö.
Om du ej bota kan min kärlekspina,
går ja' å dränker mej i närmsta sjö."

Men Nikolina botade min sjuka —
hon sade: "Käre Olle, tänk dej för.
Den som sitt liv förkortar ä en kruka,
du kan väl lugna dej tess gubben dör."

Å nu så väntar ja å Nikolina
att gubben han ska kola vippen av,
å till ett minne efter honom sättes
den gamla påken uppå gubbens grav.
- Tillbaka -
- Till första sidan -