Flickan i Marseille
T&M: Margit Lagerheim-Romare
Jag är en flicka som vandrar omkrig i lumpor,
ge mej en slant, så jag får till ett stycke bröd!
Nött är min sko, och jag har inte några strumpor,
snart i Marseille skall jag finna min bleka död.
Jag har växt upp i de smutsiga svarat gränder,
gatan har varit mitt hem från mitt första år.
Kärlek jag mött, men min lycka ej återvänder,
stackars mitt hjärta har fått månget bittert sår.
Men se då på solen, så härligt som den kan glöda,
se då på himlen som lyser så blå och fin!
Än mina läppar, de äro så rosenröda,
än kan jag sjunga ihop till en flaska vin.
Ja, än kan jag dansa och svänga omkring med kjolen,
än kan jag ge dej en kyss med min röda mun.
Än kan jag sitta och skratta med dej i solen,
än kan jag vara din vän för en liten stund.
Men se'n en midnatt, när medelhavsmånen lyser,
ligger jag död i ett hamn kvarter.
Jag skall ej hungra och aldrig jag mera fryser,
tigga och gråta och älska skall jag ej mer.
Nej, aldrig, aldrig mer.
|