Marknadsvisa från Bohuslän
Jä bessla Svarten å for iväj,
jä har en häst som tôl lunken.
En slanke pängar jä tog mä mej
å massäkstina å donken.
Å allri glömmer jä denne farde,
hôrs va e' människa här i vale,
får slide vont.
Jä kom te stan udi rätter ti,
te dess var ingenting farlit.
Ve martnaspanen jä köpt' en gris,
å de gick nock så försvarlit.
Men sedan fick jä ett faslit huttel,
te jä fick fyllt både donk å buttel.
Å Petter mä!
Jä träffa känningar å de va Hans,
på Mon å Jonas på Skogen.
Å de bar av mä oss alle tre,
i gomansti in på krogen.
Där drack ve halver, just inte stärke,
men därtill kan de dock lägge märke,
att mängden drar!
Jä hogar gott att vi drack å söp,
te minnet 'bynna å svartna.
Jä va så gla' åt mitt goe köb,
å åt mi rolige martna'
Men sen har inte jäj hatt minste houven,
om hörre jäj ga mej ud ur kro'en,
å ner i stan.
Jä kom te sans, jä ved inte nor,
de va ve trähandlarns bygge.
Jä börja känne mej så syg å svår,
de va som sjôlve den stygge.
Å stå på bene jä mist förmoua,
å där breve mä sto' en å fraua,
om jä va full.
"Jä'nte full, jä ä bare syg,
så la du bli å kom när mä!"
"Å vänta du, du ska nok bli myg,
din fyllehunn" svart den där mä.
Å han fick hjälp å te kurra bar de,
å skam te talomet så höll de kvar mä,
te andre dan'
Å de ä sanning å inge dikt,
att de mä stämmning mä väckte.
De sa att "Du får betale plekt"
för de de höllt mä mä häkte.
Har noggen hör en sô'n reseskamma,
å grisen hade de stöle fra'mä,
å donken mä.
Jä var så lessen nor hem jä for,
farr hemma vänta mitt varsta!
Mitt gamle revjärn ho skreg å svor,
en kunne höra te Härrsta.
Men se'n har inte jäj hat noggen lise,
för sônne trôll sjonger samme vise,
te domedan!
|