Lilla Frida och jag
(Maggiedudi og jeg)
SvT: Karl Gerhard
M: Leon Bonnard
I revyer skall det finnas,
en sång att minnas,
nå't seriöst.
Om det saknas denna gången,
det i salongen,
blir lätt nervöst.
För att undgå detta har,
lagt in detta känsliga par.
Som på gamla tider brås,
Vi får väl presentera oss:
De' är jag och lilla Frida,
de' är Frida, de'är jag.
Vi på livets solskens sida,
tillsammans skrida,
i helg och vardagslag.
Såväl bittida som tida,
både natt och ljusan dag,
gå vi vid varandras sida,
lilla Frida och jag.
Varje män'ska här i livet,
bör ha - de' givet, en Frida tös.
Till att hålla uti handen,
när älskogsbranden,
sej släpper lös.
Men förblanda på intet vis,
oss med paret från lilla Paris.
De nu slutas i ryktets famn,
Vi två ha andra efternamn:
De' är jag och lilla Frida....
Man oss liknat avundsfulla,
vid Bellmans Ulla,
i roccoco.
Men jag tror dock ej att Bellman,
var en så'n snäll man,
som jag ändå.
Ulla sov i sidenpaulun,
Fridas lakan är blott kattun.
Uti ljus och lampors sken,
visar ej Frida sina ben.
De' är jag och lilla Frida....
|