Det förskräckliga levernet på caféet

				T: Gustaf Fröding
				M: ??

        C                               G7
Ja, herreje som de leva på caféet,
                                    C
å kors i  jesses å jestane je.
C7             F                                     C
Jag stod i dörr'n där en kväll och fick se 'et,
               G7                         C
ja, jag fick se det jag inte ville se.


Där sitta herrarna timtals och dricka,
det är en rök som om elden är lös.
Det är för styggt för en anständig flicka,
jag både svettades, skälvde och rös.

Det är en hundfröjd, ett kling-kling, ett klang-klang,
det är ett kvinnfôlk som danser på tå.
Hon gör en dans som di kaller för Can-can,
med, Gud förlåte mej, ingenting på.

För den eländiga, ussliga kluten,
ho' har ôm livet är mindre än kôrt.
Och ni ska' tro ho' ä' uttäck i truten,
de' ä' så fult så en vänner sej bôrt.

Och varje gång som hon lyfte på skånken,
var det så lett så jag känner det än.
Men de bedrövliga herrarna på banken,
de skreko: "Bravo! Detsamma igen!"

För när de druckit så blir de så fria,
att deras usslighet all kommer fram.
De lägga armen om Mia och Fia,
- Ja, var de' mej sa jag "Hut och vet skam!"

Men Fia bergman ho' smilar och smiskar,
och jamar mä sôm ett mähä, förståss!
Och gör sej vänlig och flissar och viskar,
nog finns det skröpliga kvinnfôlk gunåss!

Och de' är en där som särskilt är Fia's,
 (men håll er tyst!) - det är snusfabrikör'n!
Ja, har ni hört - men du milde Jeremias,
där står han själv vid fru Anderssons hörn.