Den tänkande lantbrevbäraren
T: Hjalmar Gullberg
M: Gunnar Turesson
Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is,
och intet är mej kärare, än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare, för yrket jag ej skäms,
min äldste föregångare, Merkurius benämns.
Mitt kall hör till de ringare, ej vingar har min häl,
dock är jag överbringare, av bud från själ till själ.
Av lyckan borde mänskorna få lika,
det skar mej in i märgen så jag frös.
När jag bar pengar till de redan rika,
och kravbrev till en medellös.
Jag ville gå med väskan över mossen,
till torpets mö som kärlekspostiljon.
Men till sin flicka skrev kanhända gossen,
ett avskedsbrev i hjärtlös ton.
Den ville jag ge guld och diamanter,
som skördat stenar där han gått med plog.
Men ofta bar jag brev med svarta kanter,
till en som redan sörjde nog.
En hungrig mätta och en törstig läska,
så borde väl min uppgift ha sett ut.
Jag går omkring med ödet i min väska,
men i förseglat konvolut.
O Mästare, vars bud jag går kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt.
Låt mej få gripa in en gång, en enda,
och till det bästa ordna allt.
|