Kors på Idas grav (Så som Margareta Kjellberg sjunger den) T&:M: Trad. Mossbelupen hydda står vid Hecklas fot, höga granar skydda den mot stormens hot. Men där inne, sorgsna minne, stormens hand en ros bröt av, än idag på strand vi finne kors på Idas grav. Alfred skön som våren drog till fjärran land, blek med spridda håren Ida grät på strand. Gå att strida, glöm ej Ida, hennes kärlek, hennes tro, sorgligt skall hon bida återkomstens ro. Året slöt sin bana tvenne gånger om, saknad blev en vana, ingen Alfred kom. Van att lida, stackars Ida, dolde smärtan för sin far. kraft att ensam strida än dess hjärta har. Snart från bleka kinden blomman vek sin kos, så av sirococs-vinden härjas söderns ros. Tårfyllt öga mot det höga, fåfängt följde hjärtats bön, trohet båtar föga, sveket blir dess lön. Enda dotterns smärta rör den gamles bröst, ensamt fadershjärta skyndar att ge tröst. Sörj ej Ida, vid din sida, jag snart Alfred återför, blott för dig jag vida blott en vallfart gör. Ida gick till stranden lik en enslig hamn, ritade i sanden månget älskat namn. Morgondimma, middagstimma, suckande hon andas här, månens bleka strimma finner henne där. Skyhögt böljan svallar över havets bryn, åskan rysligt knallar, blixten delar skyn. Skepp förstöras, nödrop höras, vraken slungas emot land, och av vågen föras mången uppå strand. Av förtvivlan slagen Ida såg sin far, redan sku,t för dagen gubbens öga var. Dödsminuten är förfluten, döden redan handlat sig, Alfreds tro är bruten, han har svikit mig. Nu sin hand han lade i sin dotters famn, ett farväl han sade, gick till fridens land. Dödens svingar, mörka vingar tänt ett och smärtsamt ljus, samma ängel bringar Idas skäl till Gud. Mossbelupen hydda står vid Hecklas fot, höga granar skydda den mot stormens hot. Men där inne. sorgsna minne, stormens hand en ros bröt av, än på strand vi finne kors på Ids grav. Inspelning: Margareta Kjellberg / Roland Bengtsson, gitarr / 31 jul 1953 / Decca 44208 / *
- Tillbaka -
- Till första sidan -