Helgdagskväll i timmerkojan
T: Dan Andersson
M: Sven Scholander
Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg djupt i skogarnas ro!
Sjung Björnebergs-Jon, ur din fullaste hals,
om kärlek och rosor och vår.
Stäm fiolen Brogren och spela en vals,
för spökblåa, månlysta snår.
Det är mil efter mil till lador och hus,
där frosten går tjurig vid gring.
Här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.
Du är fager Brogren i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol.
För mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.
Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinns-skrud.
Se, fast åren har garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud.
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl -
kom, sjung om din ungdomssynd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl.
Och när morgonens stjärnor blekna och dö,
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö,
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt,
och drömma om bleka mör,
och snarka och vända oss manligt och lungt,
medan elden falnar och dör.
|