Månsken över Hagaparken

				T: Jan Tinto
				M: Leon Landgren

Ute vid Haga grindar,
ditfört av svaga vindar,
höres av storstan ett avlägset brus.
Drömmande parken vilar,
Ned mellan träden silar,
milt ifrån ovan ett silverne ljus.

Månen belyser marken,
och över Hagaparken,
stannar han stilla och ler.
Liksom i Bellmans dagar,
honom den syn behagar,
som från sin bana han ser.
Och där bland de gamla träden vandrar igen,
en ny liten Ulla, arm i arm med sin vän,
Månen belyser marken,
när ifrån Hagaparken,
åter han bort sig beger.

Och där bland de gamla träden vandrar igen
en ny liten Ulla, arm i arm med sin vän
Månen belyser marken
när ifrån Hagaparken
åter han bort sig beger