Balladen om Gustav Blom från Borås

				T&M: Evert Taube

Med gamle Highland Rover en båt från Aberdeen,
jag låg uti San Pedro och lasta gasoline.
Där träffa' jag i dockan på Texacos kontor,
en man från San Francisco som hade mött min bror.
 
Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustav Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvados,
han var från Västergötland och uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar.
Det var ett slags "speak easy" men Blom han var betrodd,
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På nittiotalet kom jag till New York som matros,
på Klara sade Blom det var en bark från Mönsterås.
I nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord.

Som jag var äldst i skansen så tog jag nu befäl,
och segla' på kompassen till New Foundland, allt gick väl.
Men när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull,
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull'
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
så när jag kom till Mellbourne ja då var jag millionär.

Jag ville ut och segla jag ville lukta hav,
jag köpte mej en skonare till Queensland mej begav.
Jag börja' fiska pärlor förlorade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fiji Island jag föll i hennes garn,
två tvillingar hon fick det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken men den må ni tro var vit,
jag for till San Francisco tog pojken med mej dit.

Där har jag nu min buiness jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skulle stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt,
hans hud var vit, hans ögon blå, men skälen den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik.
Men mina svarta pojkar på Fiji kära bror,
de plöjer söderhavets jord och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören det gör väl ingenting,
./. nej hellre svarta barn än vita i Sing-Sing./. 


Inspelning(ar): Evert Taube / Egen luta / 17 jan. 1936 / Columbia DS 950 / Harry Brandelius / Jularbo-trion / 10 jan. 1951 / Cupol 4467 /
- Tillbaka -
- Till första sidan -