Från Frisco till Cap
(From Frisco to the Cap)
T: Martin Nilsson
M: Ernst Rolf
Nog för att du haver fått både kyssar och smek,
å gyllne ringar å andra presenter.
Å ja ha trott dina lögner å nattsvarta svek,
å därför står ja nu här, som ett kräk.
Säj, ä' du nöjder du, på alla fröjder nu,
var ä' väl löftet du gav mig bakom logen?
För först betog du 'mej, å se'n bedrog du mej,
å så'na saker förglömmer man ej.
Du kunne nöjt dig med falskheten, otrogna vän,
du kunne hållt dej till fagraste löften,
för då kanhända att ja förlåtit igen
å du fått njuta av kärleken än.
Men de' har smärtat mej, att du har svärtat mej,
ja, rent beljugit mej fuller på baken.
Så fort ja hörde de', mitt hjärta rörde de',
så ja 'beslöt för din falskhet få fre.
Du ska'nte tro att jag går här och sörjer mej blek,
du ska'nte tro att jag sitter å tjurar.
Nej ihär, min själ, har du gossen, som falskhet och svek
tar ackurat som de' vore en lek.
Ja tar å viker ja — ner på tropikerna,
ty där finns jäntor i drösvis, som vänta.
Vart enda niggerfjås, å alltid pigg, gunås,
så fort hon vädrar en swedish matrås.
Å var du lugn att ja nu beprövat mej har
I all sorts kärlek som finnes i världen;
varenda jänta har prejat att få mej till far,
men ja har girat å alltid gått klar.
Di australiska ä idealiska,
å di japanska å franska ä fagra.
Å di i Spanien, di ä så dann i en,
så att man shappar väl dit, strax igen.
Å när man seglat från London till Frisco å Cap,
ja rent av slitit en hund i atlanten,
å närapå legat slukad i hajarnas gap,
så de har varit en ren galenskap. -
Då ä de' rart, min vän, få gå ilann igen
å träffa jäntan, som väntar på stranden;
man ä så till sej så, så att man vill ej gå
tillbaka till stormande världshaven blå.
|