Jag är en fatti bonnadräng,
jag tjänat hos Per på Nya äng.
De ä ett faslit slit å släng,
på åker å på äng.
För bonn ä arg, hans käring snål,
å dåli mat te varje mål.
Mest sura ärter, dåli kål,
ja, socknens sämsta hål.
Te hösten ska jag sluta där,
å ja ska säga som det är.
I piga där har ja blitt kär,
de började såhär:
Vi satt uppå en dikesren,
en vacker da när sola sken.
å vila våre trötta ben,
allt ja å mi Hellen.
Vi satt på dikeskanta grann,
mä munn mot munn å hann i hann.
Vi satt på dikeskanta grann,
å såg när vattnet rann.
Så skulle vi gå ôpp å go,
de hände sej så illa då.
I dike föll vi bägge två,
i böljera di blå.
Å Lena ho blev môcket blöt,
å ja fick mej en dokti stöt.
Å vattne va så tjockt som gröt,
å Lena låg och tjöt.
|
|
|
Å ja klev ôpp mä store skam,
te Lena räkte ja mi hann,
å drog'na ôpp på tôrre lann,
å tog'na i mi famn.
Å sedan när vi gråtit ut,
då tôrka vi oss på en klut.
Så kösste vi varann på trut,
ho sa såhär te slut:
"Du är den bästa kär ja ved,
å min du är i evighet.
Du räddat mej från dödlighet,
å själv ja stod å gret.
"Till fredan vi till prästen gå,
å lysningsbrev de ska vi få.
De hände att vi gjorde så,
nu är vi par vi två.
På denna granna dikesren,
ska vi ha ôpp en minnessten.
att här satt lars me si Helen,
å vila sina ben.
Me store ord där ska de stå:
'I dike låg vi bägge två,
Där började vår kärlek på,
så kônstit kan de gå.
|