Bröllopet i Flänga
T: Svarta Masken
M: Ejnar Westling
När Petter Johansson i Flänga skulle gifta bort sin tös,
det var ett släng och slamrande som håken skull' vart lös.
Och bjudna till brölloppet var alla uti byn,
båd' kärringar och gubbar kors för tusan vilken syn.
Först kom Per på Sann med en hunn i bann,
se'n kom kärringa i Västgår'n med galochera i hann.
Se'n kom Larssons Knut i en lång syrtut,
och för brudparet så sköt man se'n en dundrande salut.
Och te' börja med så fick dom sej en stor och redig bäsk,
och så fick dom bita i ett stycke grisafläsk.
Det var sup och smörgåsbord, med sylta korv och ost,
och gubbarna de skålade med socknens prost.
Det var stuvad kål, det var får i kål,
det var blomkål, det var stenkol, det var mycke' alkohol.
Det var dynamit, det var dundersprit,
och var dom hade fått 'et från det hör ju inte hit.
Det var kalvkotlett och lingonmos och ärtor lök och dill,
och skinka, gädda ansjovis och rökt och inlagd sill.
Det var revbensspjäll och tuppfilé och kycklingfrikasé,
och Anna-Karins höna på ett fat breve.
Och där åt och dracks, det var inkokt lax,
det var lammstekar som trotsa' både gaffel, kniv och sax.
Det var fruktgele, det var blamache,
och glassen var så kall så alla munnar drogs på sne.
Och när som dom hade slutat så begynte dom på nytt,
och öste i sej silsalat, rabarberkräm och pytt.
Och fast brudgummen han skrålade var bruden ändå nöjd,
hon drömde blott om äktenskapets ljuva fröjd.
Hon hade bra aptit, och bar en slöja vit,
och en sidenklänning skinande och blank som antracit.
Hon hade lingonkrans och en silkes-frans,
som guppade och slängde på na' bakte' som em svans.
Se'n tog Österman från väggen ner en stråke och fiol
och genast blev det fart och fläng på byxor och på kjol.
Det var hambo, polkska, gammelvals och shottis spaderkatt,
det var lögn att kärringarna stilla satt.
Dom sjöng hej och hopp, det gick i vild galopp,
och se'n så hissa' man på bru'a så man så 'na ända opp.
Men på sin bröllopsnatt, klädd i vit kravatt,
låg brudgumen och snarka i galosher och i hatt.
|