Finska valsen
T: Ernst Rolf
M: Hesekiel Wahlrot
Nu är det doft ifrån hägg och syren,
violerna små kring tufvorna stå,
och hvar liten blommande blomma på ren,
hon lyser i kvällsolens sken, fallera.
Å hvarje flecka går så säll i sommarkväll
te dans där bort i vägen,
lite' smått förlägen,
men ändå så trägen.
Hvarje pojke gör sej finer, så han skiner
lika grann som sola, —
gnolar gör enhvar uppå en ton sä bra å gla, fallera.
Spelleman stämmer fiolen,
Lisa ho' tummar pä kjolen:
"Töser I hörde triolen;
nu spelar dom våran vals!"
Trasten han sjunger om kärlek och hopp,
å göken han gal ner uti en dal,
å lärka ho' drillar kring svindlande topp
å styr uti rymda sitt lopp, fallera.
Å så från klarinetten
ljuder så polkettön
uti aftonstunden
öfver sjö och sunden gör dess eko runden.
Pyntad sä med kransen
hvirflar om i dansen hvarje tös i bygden.
Brygden, som vi ha, den smakar oss så bra, ack ja, fallera.
Dansen bland blommor å blader
den gör en sä löckli å gläder.
Spell' inga jeremiader,
nej bara en glädjens låt!
Slutad är valsen å se'n med min vän
vandrar jag hän ibland skogens trän.
I morron så blir det en helt annan sväng
te gno uppå åker och äng, fallera.
Se Anna, Stina, Adelfina, Kajsa, Britta,
hur de gå och titta
att en pojke hitta,
jäsingen besitta.
Lurar pojkar gör dom,
deras lif förstör dom;
tror I att det rör dom?
Dör dom —
ä' de' för dom inte få, den dom vell ha, fallera.
Ja — fleckor di ä' liksom strömmen,
som brusar ett tag å försvinner.
Fleckor di ä' liksom drömmen,
som skiftar hvarenda natt!
|