Fimpen och tändstickan

				T: Ruben Nilsson
				M: ?

Uti en rännsten på ett torg, bland sopor skräp och spån,
där låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån,
det låg en liten sticka ifrån Kreugers tändsticksstad,
två vilsekommna själar ur nattens maskerad.

"Ursäkta sköna fimp" sa han, "ett fattigt tändsticksbarn,
som ännu ej fått offra sej i livets grottekvarn.
Jag föddes i en stor maskin i Kreugers stickfabrik,
han skapte oss av ingenting och därför blev han rik."

"Å, kors så rysligt intressant" goddag sa fimpen milt,
jag är av gammal god familj, av ätten Chesterfield.
Det var ett misstag troligtvis att jag blev kastad bort,
man brinner i sin ungdomsvår och därför blir man kort."

"Nåväl min fröken, även jag är utav gammal ätt,
Tre stjärnor var det namn som stod på askens etikett,
och jag ha många bröder jag, vi bor i alla land,
vi tänder eld, vi sprider ljus, vi sätter allt i brand.

"Ack, om du kunde tända eld, på mej" sa fimpen vilt,
då skulle du få smaka på en äkta Chesterfield,
och fast jag ej är fullt så vit som uti unga da'r,
så har jag dock en utsökt smak, aromen den fins kvar."

Men plötsligt tystna' bägge två och såg med skräckfylld min,
ett högre väsen som for fram med stadens sopmaskin,
och i en sky av gatans damm, de blevo skilda åt,
och ingen märkte stickans ve och fimpens bittra gråt.

Men på en tipp vid Riddersvik där möttes hon och han,
där lågo de bland lump och skräp, tätt tryckta mot varann,
och solen sken och tände eld på stickans huvudknopp,
och fimpen den gick upp i rök och tändstickan brann opp. 
- Tillbaka -
- Till första sidan -