En sjömansvisa
T: Prins Wilhelm
M: Sverker Ahde
I hamnen låg briggen,
och speglade riggen, i böljornas glittrande lek.
Och lättermatrosen
ombord var om nosen, och kinden underligt blek.
Ty nu bar det ut på,
seglats och var slut på, det lustiga livet i hamn.
Med dansen på logen,
och skrålet på krogen, och flickornas längtande famn.
Nu seglade skutan till fjärran lan
och blev borta i långa år.
Men lättermatrosen gav bort sin han,
till en flicka med korpsvart hår.
Hemma hans jänta gick sörjande kring,
och väntade troget sin vän,
Då kom där en hälsning, ett brev en ring,
fast själv kom han aldrig igen.
Ja nu fick hon vänta,
hans blåögde jänta, till skeppet kom åter härnäst.
Då skulle de vigas,
tillsammans med gamman, i kyrkan med psalmbok och präst.
Ty så blev det svuret,
en afon i Furet, vid dragspelets trånande låt.
När fästefolkskyssen,
han fick innan kryssen, och sjön skulle skilja dem åt.
Men prästen som skulle ha vigt de tu,
drog istället på giljarefärd.
Och Furet har nu fått en prästgårdsfru,
som är lycklig och nöjd med sin värld.
Så håll därför aldrig en jänta för kär,
och aldrig en lättermatros.
Ty hon vet så sällan vad kärlek är,
och han, ja han seglar sin kos.
|