Elin i Hagen

				T: Gustaf Fröding

Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor.
- jag minns hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen,
i mon där borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst.
och flink vid spisen och flink på logen,
- men ofta ser en att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt.
och det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blev vild och galen,
- i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen,
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit.
- till fyra år blev hon dömd av lagen,
- en kan förstå det är sorg i Hagen,
och det är ingen som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet,
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
- nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ner.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer.
Han går och grämer sej djupt i själen,
han ser åt sidan när någon nickar,
och gråter bittert när ingen ser.