När jag börja' att segla till sjöss i maskin,
var jag trimmer på Aileen Alannah.
För jag lämna' en trålare i Aberdeen,
och fick chansen att mönstra med samma.
Vi var sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus.
Och det mesta vi gick med var stenkol och koks,
ifrån Sunderland till Santa Cruz.
Det var dåligt med käket men chiefen var bra,
så vi höll alltid steamen på toppen,
och så fick vi en whiskey var fjortonde da',
det är nyttigt sa gubben, för kroppen.
"It's a very old whiskey, my boy" sa han då,
och så plira han smått och slog i,
och så sjöng vi en visa som började så:
"I was born by the side of the sea."
Det var hårt på den tiden vi gick sex om sex,
och ibland gick vi fyra om fyra,
och man tröttnar på teblask, konserver och kex,
när man seglar för två pund i hyra.
Så jag klarade ut i New Castle on Tyne,
fast den staden var tråkig och ful,
men där fick jag hyra med Stevenson Line,
och i Spanien där fira' vi jul.
Båtens namn var Bermudas på fem tusen ton,
med sex fyrar och trångt mellan skott'na,
och jag sa när jag stod där med släjsen igång:
"Det är syndastraff, boys att vi fått'na!"
Vårat kol var som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett.
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut,
och vi levde i aska och svett.
Ja, den får inte va' varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra,
och får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra.
Det var bus på Biscaya och slinger i ett,
och vi lovade rorgängarna dagg.
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg.
|
T&M: EvertTaube
I Valencia där fick vi en last apelsin,
men den lasten fick gå mej förutan,
för jag smet med min sjösäck och min mandolin,
jag var tröttkörd och ogilla skutan.
Jag var tunn som ett rakblad men riggad och fin,
och en fröken som sjöng på en bar,
gödde opp mej med kyckling och tre sorters vin.
Ja, den flickan va' ovanligt rar!
Jag har seglat med britter yankees och allt
ja, med tyskar, ja, med portugiser.
Det var hemskt när man gick utan pengar och svalt,
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog när vi hade gjort rent,
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte försent,
att manluckorna skruvades på.
Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna elda' inunder.
Det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst upp inunder.
Men där var det ju stopp, där var manluckan på,
och jag tänkte: "Nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser opp Fader Vår,
för här eldare, här blir du kokt."
Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där oppe som knacka!
och så öppna' nå'n luckan och skrek: "Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!"
Det var donkey-man själv, han var skotte you know,
och se hackan jag hade var hans.
Det var den som han sökte, men medge ändå,
att det samtidigt gav mej en chans.
|