Dockan T: Svarta Masken M: Jag minns, att som barn jag ägde en docka, så späd och fin, med långa, guldgula lockar och klänning av vit musslin. Min mor satt och såg hur jag lekte och nystade långsamt sitt garn. Hon sade: "Jag har ock en docka, den docka är du, mitt barn." O, mor, den dockan du ägde, vart kastad båd' hit och dit, och klänningen är ej mera som förr så bländande vit. Och hennes lemmar har vridits, den rosiga kinden är blekt, ty inga varsamma händer ha se'n med din docka lekt. För henne ditt huvud har grånat, och tårarna falla nog än — säg, mor, kan du laga din docka, att hon blir som ny igen?
- Tillbaka -
- Till första sidan -