Dans

				T: Svarta Masken
				M: 

Jag minnes forna tiders dans,
man förde sig båd´ fint och nätt,
när ingen step och tango fanns
i fin och långsam menuett,
kadrilj, galopp, francais, polkett.
Och sirligt böjdes mången hals
i en och annan gammal vals.

Det var ett varligt stigande,
ett mjukt, behagligt nigande,
ett glidande, ett böljande,
musikens toner följande,
ett par om par framilande
med arm om livet vilande.

Ett blommigt krinolinande
med blick av lycka skinande,
ett fint komplimenterande
med paren alternerande.

I graciösa böjningar
med vackra höfters höjningar
gick dansen stilla, smekande,
i toner lätta, lekande.
Ja, dansen var förtjusande
och sinnet milt berusande.
— Men tiden ändras, ni förstår,
och jag har sett i detta år
hur den moderna dansen går.

Midsommaraftons ljusa kväll
det skulle bli en munter sväng
på bryggan vid fiolers gnäll.
Och som jag ville se en släng
av dansen, gick jag ur min säng,
ty nöjet lekte i min håg
— men vill ni veta vad jag såg?

Ett korta kjolars flängande,
ett vidabyxbenssvängande,
ett handpåaxelslängande,
och hattpånackenhängande.
Ett knäigt baktåtförande,
ett klampande, ett körande,
ett stampande, ett gående,
ett trampande, ett flående.

Ett knyckande, ett blickande,
och ryck och axelvickande,
ett livligt knäna böjande
samt händer uppåt höjande.
Ett stigande, ett gumpande,
ett nigande, ett jumpande,
ett oskönt kroppsligt vridande.
— Här slutade mitt lidande
med tårar i mitt ögas glans,
ty ingen möjlighet väl fanns,
att detta skulle kallas dans.