Där blåklinten blommar
T: Karl Ewert
M: Ernfrid Ahlin
Under de år som svunnit,
lyckan jag aldrig funnit
ingenting har blivit så som man tänkt.
Ut jag ibland styrt färden,
lockad av allt i världen,
men någon verklig glädje det sällan mig skänkt.
Jag längtar tillbaka till gulnande rågfält,
där blåklint och vallmo och prästkragar stå.
Ty där strax intill, övervuxet av vildvin,
låg mitt gamla hem, som en lugn liten vrå.
Jag andra idyller funnit,
som också haft sitt behag.
Mitt hjärta de dock ej vunnit,
och därför, i dag,
jag längtar tillbaka till gulnande rågfält,
där blåklint och vallmo och prästkragar stå.
Minnen från ungdomsvåren,
ha under vandringsåren,
följt mig, och jag i hjärtat troget dem gömt.
Fast jag har träffat många,
flickor, som sökt mej fånga,
kärestan min därhemma dock aldrig jag glömt.
Jag längtar tillbaka till gulnande rågfält,
där blåklint och vallmo och prästkragar stå
Den flicka jag älskar hon bär samma färger,
som dessa små solblommor bjuder oss på.
Ty håret är gult som rågen,
och ögonen himmelsblå,
och röd lyser amorbågen
så undra då på,
jag längtar tillbaka till gulnande rågfält,
där blåklint och vallmo och prästkragar stå.
|