Flickan vid Bellmansro

			T & M: Kalle Nämdeman

"Den förförda oskulden vid Bellmansro, det är jag det!"

På Djurgårdsslätten en sommarkväll,
jag mötte honom han var så snäll.
Ty mitt på slätten han knöt min sko,
och vi fick sällskap till Bellmansro.

Där ute i gräset vi slog oss ned,
allt intill roten utav ett träd.
På samma ställe som Bellman sto',
när han sjöng visor vid Bellmansro.

Där la han hand sin allt uti min,
i mina ögon han titta in.
Han lova kärlek, han lova tro,
han lova kvällsmat på Bellmansro.

Sen la han armen ikring mitt liv,
i fjärran hördes ett positiv.
Musikens toner, satt' gång min blo',
så jag såg himmelen vid Bellmansro.

Sen ville jag ha, den maten som,
han hade lovat, när som han kom.
Han hade lovat mej kabeljo,
med fin-fin senapssås på Bellmansro.

Då gick han bort att beställa den,
och sade vänta, min kära vän.
Jag vänta länge, det ska I tro,
jag väntar ännu vid Bellmansro.

Jag har ett minne, det var hans blick
det var det sista när som han gick.
Men jag har ett till, uti mitt bo,
den den där kvällen vid Bellmansro.

Nu åren flyktat de svunnit har,
och under tiden har han bli't far.
Men får jag fatt i 'n, jag slår min klo,
i både honom och Bellmansro.
- Tillbaka -
- Till första sidan -