Skepp som mötas
(Axel Öman)
T: Waldemar Dahlquist
M: Fred Winter
Det var en gång en sjöman, med mössan käckt på svaj,
han hette Axel Öman, han hade blå kavaj.
I kärlek rikt begåvad, hans älsklingfhette Maj,
hon var förut förlovad, med en som var malaj.
Uppå havet vågorna gå,
uppå himlen stjärnorna stå.
Barometern den faller och seglen de slå,
Atlanten är böljande blå.
När Axel från Manchester, kom hit till hemmets kaj,
han henne bjöd på fester, på vin och äppelpaj.
Hon i hans blick sej spegla' han trohet svor i maj,
i juni bort han segla' direkt ner till Shanghaj.
Uppå havet vågorna ............
En annan tös fick handen, och vin och äppelpaj,
Men sörjande på stranden, går nu hans älskling Maj.
Från kinden tåren rullar, ack Öman falska blaj,
hon går nog snart och drullar, i vattnet från nå'n kaj.
Uppå havet vågorna .............
Han for från barn och maka, en dag till Paraguaj,
Men han kom ej tillbaka, han slöks utav en haj.
Så går det varje sjöman, allt uti blå kavaj,
som är så falsk som Öman, var mot sin älskling Maj.
Uppå havet vågorna ...........
|