Lilla vackra Anna om du vill,
hörer mej ditt hela hjärta till.
Jag är öm och trogen,
och i dygden mogen,
tycker om att vara jäv och gill.
Minns du hur vi lekte alla da'r,
smekande varann som mor och far.
Redde ler' med handen,
byggde hus i sanden,
ack, hur lätt och lustigt livet var.
Men den glada tiden snart försvann,
jag fick lära tröska och du spann.
Du gick vall i skogen,
och jag körde plogen,
mera sällan sågo vi varann.
Blott när sommar'n stod i blomsterkrans,
och när julen bjöd oss upp till dans.
Kunde vi få råkas,
rodna, le och språka,
aldrig någon större glädje fanns.
Kärlek sådan oro kallas plä'r,
ingen vet just var den skälmen är.
Blott att han kan plåga,
sätta oss i låga,
som på en gång roar och förtär.
|
|
|
Röda kinder stora ögon blå,
vackra händer, nätta fötter små.
Rund och vit om armen,
blommig full i barmen,
det är någonting att titta på.
Men på resan till den ljusa dal,
genom jordens mörka sorgedal.
Ville skapar'n ställa,
att oss göra sälla,
glädjen i en trogen makas val.
Snälla Anna när han skapte dig,
tänkte han helt visst i nåd på mig.
Kom att ja mej giva,
och min maka bliva,
så skall det bli ljust på livets stig.
I en liten stuga ska' vi bo,
leva med varann i frid och ro.
Lära barnen kära,
Gud och kungen ära,
det skall bli så roligt må du tro.
Sist vi följas åt till himmelen,
råka far och mor på nytt igen.
Bliva åter unga,
börja åter sjunga,
om den evigt trogna kärleken.
|