Amerikaresan

				T&M: Gustav Fonandern

Den lilla Stina Svensson har beslutat sej att fara
till Amerika, hos släktingar hon skulle vara.
Hon tänkte: "Det är bäst att jag i första klass far över,
där har man så bekvämt, där har man allt man behöver."
Hon sa' till mamma: "Att var dag, ett telegram dig skickar jag
och så ett ömt farväl hon tog, och gumman genom tårar log.
När båten lade ut hon på kommandobryggan gick,
då plötsligt hon den stiliga kaptenen skåda fick.

Men hemma gick den Stinas snälla lilla rara mamma,
i sin nervositet och vänta' telegram me'samma
Så kom det andra da'n, då kunde gumman knappt sej stilla
sin stora nyfikenhet om dottern farit illa.
Men Stina skrev: "Jag är så gla', du kan ej tro vad jag har det bra,
och sjöluften den gör mej gott, jag lilla mamma saknar blott.
Men ack kapteten är så snäll och han har lovat mej,
så gott han kan att han ska söka ersätta dej.

Och Stina dan'n därpå telegrafera':
"Kaptenen börjar mer och mer för mej sej intressera,
min hytt är litet trång och därför han mej invitera'
och erbjöd mej att ta sin hytt – och ändå mycket mera.
Men jag hans anbud antog ej, jag sa' han var som luft för mej."
Han genast fattade humör och sa': "Ni vet ej vad ni gör,
ifall ni längre tänker att behandla mej så kallt,
jag skeppet spränga ska' med passagerare och allt!" 

När Stinas lilla mamma telegrammet fick därhemma,
de' nära nog höll livet på att ur henne skrämma.
Och för sej själv hon började att gråta och att klaga:
"Ack ingen människa vet väl vilket slut dethär kan taga"
Och länge, länge drog det om, och inget telegram det kom
Hon sade: "Jag står inte ut, då äntligen det kom till slut.
Men överraskad hon dock utav innehållet var,
det stod blott: "Fyra tusen människors liv jag räddat har!"