Alpens ros
(Så som Margareta Kjellberg sjunger den)

				T&M: Trad.

Uppå alpens högst belägna spira,
dit som ingen mänsklig fot kan nå.
Där syns alprosen sina stänglar vira,
inuti bergens högst belägna vrå.

Uti dalen växte upp en blomma,
ja, lika skön som alpens fagra ros.
Så många friare till henne komma,
och alla ville äga alpens ros.

Den blomman var en ung behaglig tärna,
en dotter till den rike Konrad Moor.
Men hon följde ingen lycklig stjärna,
för högmod uti hennes hjärta bor.

"Ack i blommor" suckade hon ofta,
den som finge äga er en stund,
och få känna huru skönt i dofta,
och trycka blott en kyss på eder mun."

Så hon tänkte då en yngling sade,
hör du Elin vill du bli min brud?
Allt mitt guld jag för din fot nedlade,
och klädde dig i alpens blomsterskrud.

"Nej" hon sade, "Ingens brud jag bliver,
förrän som han mig ett löfte ger,
och det är att han mig en alpros giver,
en enda blott, jag fordrar icke mer."

Och Kuno klättrar uppför bergets klippa,
tills han kom dit, där blomman slagit rot.
Hans enda handtag var en blomsterknippa,
och på en tuva stödde han sin fot.

"Elin se här har du dina blommor,
men vad är det, en alpros vit som snö.
Åh Elin vänta se nu snart jag kommer.
Min Gud jag faller! Låt mig icke dö!"

Så han ropte då han störta neder,
ifrån bergets högst belägna topp.
Men uti dalen ligger blott hans kläder,
och så hans rysligt sönderslagna kropp.

Elin ville skynda hän från gillet,
när hon fick se den döde då hon skrek:
"O store Gud, nu har jag själv förspillet,
livet för den som jag älskade!"

Nu ej pennen längre här må lita,
uppå kvinnors trots och övermod.
Alpens rosor äro ej mer vita,
de äro färgade av Kunos blod.


Inspelning(ar): Margareta Kjellberg / Roland Bengtsson, gitarr / 31 jul 1953 / Decca 44208 / *
- Tillbaka -
- Till första sidan -