AK-Visan 

			Mel: Farmareflickan eller Svarta Rudolf 

En flicka som värnat om dyden,
jag var i mitt tjugonde år.
Men sedan kom AK till bygden,
och breddade vägen i år.
Och där fanns det stiliga karlar,
hos en fann jag glädje och tröst.
Ja, det är roligt så länge det varar,
men vägen blev färdig i höst.

I Järpås vi mötte varandra,
när ängen i blommor sej klätt.
Och han var ej alls som dom andra,
han rakade sej titt och tätt.
Och jag blev bedårad och tjusad,
och föll i hans armar en kväll.
Men sedan när vägen var grusad,
han for och han sa ej farväll.

Jag är som en skövlad gullviva,
jag kan inte dansa och le.
och aldrig mer så vill jag giva,
mitt hjärta till AK-are.
Dom ljuger och tjusar, bedårar,
men reser när vägen är klar.
En stenkross den rör mej till tårar,
för minnena dom finns ju kvar.
- Tillbaka -
- Till första sidan -